ABBA

Nu har det gått två veckor sen Abbas comeback efter 39 år och jag rördes till tårar av första spåret I still have faith in you. Häromdagen fick Youtubes algoritmer för sig att jag ska se en (väldigt) engelsk sånglärares reaktionsvideo på låten, vilket jag också gjorde. Hon kändes ärligt entusiastisk och då blev jag dubbelt tårögd. Både av låten och hennes fina reaktion. Det är något med den låten som lockar mina sinnen och berör direkt, utan att behöva passera via hjärnans kvalitetsbedömning. Riktigt skönt att känna att jag har det kvar och inte helt stelnat till. Är det magi eller konst? Eller både och? Om en människas uttryck berör en annan människa över tid och rum är det konst enligt mig.

Syftet med det här inlägget handlade först om Youtubes algoritmer eftersom jag efter första reaktionsvideon fick förslag på tre till. Alla från kvinnliga sånglärare som på olika sätt hyllade Abbas röster, låten, harmonier, mm. Men så kom jag på att jag sitter där dubbelt tårögd vid allihop, så inlägget blev nått annat och mer intressant tänker jag.

Om att bli gammal

Jag har använt den här bloggen för att skriva av mig. Lite som telefonklotter, som ändå måste vara en sorts uttryck där kreativitet blir något utan att godkännas av hjärnans logiska kontor. Nu har min hjärna i alla fall hitta det här läckaget och föreslagit uppstyrning. Jag lyder, så från och med nu ska här skrivas om att bli gammal.

Fast jag vet ju inte om kreativiteten i min vänstra hjärnhalva lurar den högra och fortsätter klottra någon annanstans…

Anyway, när man som jag har mest välvilliga vänner som instinktivt svarar med att SÅ gammal är du inte när jag beskriver mina äldreobservationer är det lätt att falla för det, även om jag vet sanningen. I tidigare inlägg beskrev jag känslorna inför min 60-årsdag. Det var i maj och nu är det 4 månader senare och jag har bestämt att jag ska berätta om hur jag känner för åldrande som en sen boomer med väldigt tydliga svårigheter att anpassa mig till vad som är normalt för äldre. Bloggen är även fortsättningsvis privat, men om någon läser varken påverkar, stör eller styr det vad som sägs här.

Krunegård har sjungit om att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur kroppen. Undrar hur en pojkspoling som han kan insett det?

Skönt att ingen vet

Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att vara otroligt långsam att inse eller se orsaker när det gäller mig själv och mitt beteende. Alltså omvänt mot när det gäller det mesta, utom mig själv då. Jag har känt mig krasslig och helst varit själv sedan mitten av juli. Identifierade inklämning (enl Dr Google) i höger axel och har känt mig begränsad och stel. Saknat lust att gå ut. Inte bara begreppet gå ut, som i att gå ut, utan att överhuvudtaget gå utanför dörren. Och så UVI för en månad sen som sänkte mig helt. Axelvärk i övriga delar tillkom, hård i magen, trött, mm. Slutat bry mig om hygien eller hur jag ser ut eftersom jag inte går ut eller tar emot besök. Redan nu har den som läser detta sett att jag nog har hamnat i en form av depression. Jag insåg det igår

Snabbt och fel

När jag gör saker snabbt, ex. skriva inlägg här i bloggen, märker jag att det inte blir bra. När jag senare låtsas vara följare till mig själv märker jag hur otydlig min svenska är. Så hädanefter kommer jag gå in i efterhand och formulera om. Ett annat alternativ är att inte publicera direkt, men känner jag mig själv rätt så kommer det inte publiceras förrän det hela är ointressant och överspelat. Egentligen spelar det ingen roll för denna blogg är det ändå ingen som hittar. Egentligen spelar inget någon roll mer än för oss själva. Vad som verkligen spelar roll är att vi tar vara på den korta tid våra kroppar lever med hjärta och hjärna. Märklig företeelse detta med att vara homo sapiens på Tellus…

edit några dagar senare: jag går sakta bakåt i mina inlägg nu och förtydligar. Vad är det med min komman? Verkar tro att jag kan nått jag inte kan… pinsamt