Veras ögon hade blivit kalla

Veras ögon hade blivit kalla. Jag var inte den enda som märkt det. Hennes blick var  annorlunda. Ljuset som alltid funnits var borta. Atmosfären, allt det kosmiska som förut enat oss, hade förvandlats till en osynlig sköld som gjorde att vi inte nådde fram. Ingen. Ingenstans. Inte någon av oss. Allt hade gått så fort och oförklarligt.

Allt är normalt

Osannolikt långa, nästan drömska steg tar mig längre och längre mot stjärnor och månar.

Molnen möter mig med stödjande puffar.

Känslan av att resan börjar nå sitt mål växer allt starkare medan stegen blir allt längre.

Gränslöst. Onormalt.

Jag dras med. Jag flyger.

Hans och Greta

Varför måste han heta Hans? Som om Greta var bättre.

Livet hade hänt. Kind mot kind låg dom nu.

På rygg och med slutna ögon.

Så fel som allt ändå var.

 Det måste vara hårt. Hårt som fan.

Hon ville faktiskt döda.

En otänkbar väg

När sanning är omöjlig och sinnena sviker, gå en annan väg. En okänd väg. Vänd inte om. Stanna inte, förklara inte. Inga lögner. Inga ord.

Längre bort. Längre in. Ännu längre in. Den okända vägen är din. Fortsätt den och den leder dig överallt och ingenstans.