Den här spegeln var speciell. Det såg jag första gången. Varje gång. År efter år. Min bild i den  lever och spegeln har fått föla mig genom åren. Det väsen som bor i min spegelbild har kommit att bli den som känner mig bäst. Numer bättre än mig själv har jag förstått.

Igår pratade den med mig. Vi stod först länge helt still och tittade på varann. Betydligt längre än vanligt. Vi stirrade rakt in i varandras ögon. Så såg jag hur annorlunda spegelbilden var. Den hade inte åldrats alls på samma sätt som jag. Jag böjde mig fram för att se närmare. Och det var verkligen så. Det var skillnad. Stor skillnad såg jag nu. Nu stannade tiden en kort stund. Omöjligt att avgöra hur länge. Helt tyst. Inget sus från träden. Inget tick från klockor. Inga gatljud. Vi avbröts av ett snabbt tilltagande brus som stoppade med ett klart och vitt sken. Det tog inte mer tid än tystnaden precis innan.

– Vad var det? frågade jag.

– Livet, svarade spegeln.