Bom!

Kvällen soundtrack var Ballads av John Coltrane Quartet. Eftersom det var måndag och halva september försvunnit fick volymen vara sådär extra hög. Så hög att den stängde av allt brus utan att ta över kvällen helt och hållet. Huset var fyllt av jazztoner. Kvällens Citronlax med svamp och spenat hade fått ta tid att laga. Trots måndagen var det nödvändigt med vin. Den nya ekologiska Riojan hade inte varit speciellt dyr, men just nu kändes den som en exklusiv lyx i det lilla huset. Dagen hade släpat sig fram och minnet av natten hade blivit skönare och skönare under dagen. Det var som bakfyllan hade tagit hänsyn till situationen och avvaktat sin avlösning från vinet.

Lugnet och ruset var nu så påtagligt att tankarna kunde skingras. Vad var det som hade hänt? Så, då var han väl mänsklig ändå.  Inget nederlag alls. Mest kände han sig bara skön. Inte bara av vinet. Det fanns något i honom nu, som inte funnits där igår.

By |september 24th, 2012||Kommentarer inaktiverade för Bom!

Blommor reser inte i universum

Att resa i universum är inget som människor kan göra. Blommor kan det inte heller.

Långt, långt bort i universum på en annan och annorlunda planet. En planet helt olik vår egen i allt, förutom en enda sak. Där finns en unik och mycket vacker blomma.

Utanför mitt fönster finns en annan blomma. Lika unik och mycket vacker. Jag vet att de båda hör ihop. Jag vet att de aldrig kommer att träffas. För blommor reser inte i universum.

Inte ens fantasin förmår att låta blommor resa i universum. Därför kommer de båda att sakta vissna och sedan dö. Precis som människor gör när dom inte reser i universum.

By |september 22nd, 2012||Kommentarer inaktiverade för Blommor reser inte i universum

I hissen

– Hej. Tveksamt och viskande. Nej, hon märkte inte att jag var här. En gång till. Hej?

Hon förblev helt still. Tyst. Men visst andades hon? Hon var i dvala. En vanlig sömn hade man vakant ur. Det här var något annat.

Ok, en natt med en levande död. Jag kommer inte att kunna öppna dörren förrän tidlåset slagit ifrån kl. 06.50. Om nästan 5 timmar. Ställer klockan på 06.45. Sen drar jag. En hopknögglad jacka funkar som kudde. Det stenhårda metallgolvet får bli madrass i natt. Jag har inga alternativ just nu. Dessutom är jag trött.

Jag fick väl sova max en timme innan jag väcktes av att hon kröp intill mig och la sin arm om mig. Jag var för trött för att tänka rationellt så jag rörde inte en fena. Låtsades sova. Men nu var jag klarvaken. Hade hon vaknat upp ur dvalan? Vem var hon? Varför var hon så borta? Hade en känsla av att om jag skulle vända mig om skulle jag titta rakt in i hennes öppna, vakna och galna ögon. Så jag låg helt still. För still kände jag. Hon måste ha märkt det och genomskådat mig.

By |september 17th, 2012||Kommentarer inaktiverade för I hissen

Vern

Vern, eller Werner som hans pappa ville att han skulle heta, lutade sig bakåt och kisade mot solen. Fortfarande varmt. Sommaren var inte slut än. Men det var mycket annat som var slut. Det mesta faktiskt. Även om stunden just nu var evig. Men det mesta var bara slut. Och Vern skulle vidare. Tio år, eller egentligen mycket mer, hade tagit honom vidare. I alla fall i tanken. Genom nittital och halvvägs mot en insikt att alla åren fyllt honom med erfarenhet och en vision om något han aldrig ens anat.

Bänken på stationen skulle bli Verns sista stopp i den gamla världen. Han hade inte sagt hejdå till någon. Inte sagt något på jobbet. Dom visste ändå att han inte skulle dyka upp på måndag. Det skulle nog ingen göra. Restaurangen stängde ändå snart nu när turister och sol letade sig till andra städer i andra delar av världen. Kanske skulle A-L undra, men hon skulle fatta.

Vern visste att pengarna hade kommit in på kontot och Stora Andersson var nöjd. På sätt och vis hade Vern sålt allt. Inklusive sig själv. Med moms. Men det kvittade nu. Vidare. Det hade tärt honom länge. All tvekan och allt ifrågasättande. Nu var det ändå slut. Om åtta minuter skulle tåget rulla in och ta Mr Vern till Malmö. Stora Andersson hade ordnat rum där för några dagar innan resan skulle fortsätta. Att allt var fejk spelade ingen roll längre. För femton år sen var det viktigt, men nu kändes det som om det fanns andra saker att bry sig om.

Tonåringarna på perrongen illustrerade det hela på ett nästan overkligt vis. Vern skulle nu, om några minuter, ta ett stort steg i livet. Jävligt symboliskt skulle steget bli upp i ett tåg som skulle ta honom till nästa station på resan genom livet.

By |september 12th, 2012||Kommentarer inaktiverade för Vern