Skriver, då tänker jag

För några år sedan satt jag och några andra i möte med en klok person. Hon reste sig kvickt och började skissa ord, pilar och bubblor på vita tavlan samtidigt som hon resonerade och bollade med oss andra. Det gick riktigt bra och vi blev konstruktiva. Plötsligt vänder hon sig om och säger att hon nog inte kan prata utan att rita samtidigt. Nästan ursäktande, vilket kan ha varit en släng av blygsamhet för vi blev grymt kreativa under hennes ledning. Kopplingen mellan rita och prata fastnade i mig och nyss fick jag samma känsla när jag skrev strategi för Stroked, mitt kommande nätmagasin. Märkte att jag tänker bättre när jag skriver. Annars blir det mest fantasier och dagdrömmar, vilket jag gärna skriver mer om en annan gång. Men skrivandet på det blanka pappret är intressant. Det blir en form av direktkoppling till hjärnan. Jag tvingas till eftertanke när jag tar konstpaus och läser. Formulerar om, sätter punkt i stället för kommatering som jag aldrig lärde mig. Det fina i det hela är att jag sedan har hela dokumentet klart. Inte en skiss, idé, pitch eller så, utan färdigt.

Det finns likheter i det här med att skriva och att göra musik och måla tavlor. Och det finns likheter med verktygen för alla tre. Penna, papper, skrivmaskin, pensel, duk, färger, notblock, piano vs. dator. Också det här vill jag skriva mer om, men Better call Saul lockar tillsammans med en Stolli på is. Och jag vill att alla ser Press, Pause, Play innan jag skriver mer om detta.

PressPausePlay from House of Radon on Vimeo.

By |februari 19th, 2015||0 Comments

Jag mötte Lassie och Thåström och dom andra

Det var 1977 och jag var på Oasen. Idag vet jag att det året var viktigt för mig. Då förstod jag inget. Men jag såg Thåström på scen första gången. Efter det har han förföljt mig. Fast tvärtom. Jag hade börjat gymnasiet och träffat nytt folk från andra skolor. Vi hängde med ett band från de södra förorterna och dom hade fått en spelning på Oasen. Uggla blev punk och det var Vår tid nu. Någon månad senare hängdes jultomten dagen innan julafton och Ebba spelade. Sen blev det aldrig bättre än så och jag köpte min svarta Hagström. Valde bort svajarm för att spara 200 kr. Nödvändigt för att ha råd och svajarm är onödigt. Egentligen volymknappen också. Så fort man känner twanget från tjocka strängar och rör vet man.

När jag flera år senare slutligen träffade rätt så var det med ett stort M från just 1977. Jag funderade mycket på årtalet och det blev en spotifylista med nästan 90 spår. Alla med speciella minnen. Idag förstår jag varför jag har svårt att hitta en speciell musik-rot. Präglad av 1977-års olika genrer och 90 låtar som alla finns i ryggraden på många generationer. De finns på en satans massa samlingsplattor och i varenda karaokemaskin. En spretig blandning av det mesta från disco till punk. Alla från topplistorna 1977. Ett viktigt år.

Sen kom hiphop och synt. Lika viktigt. För trettio år sen spelade Mats Nileskär Love can’t turn around med Darryl Pandy. Nileskär presenterade det senaste från USA. Det kallades House. Han bad oss lyssnare skriva ett brev om vi ville höra mera. Resten tror jag ni vet.

By |februari 12th, 2015||0 Comments

– läget?

Jag mötte mig själv idag. Hälsade som man gör med vem som helst. Och jag svarade vänligt. Hur ärlig ska man vara, orkar man höra sanningen? När jag möter andra än mig själv säger jag ibland som det är. Men märker snart att man inte orkar höra. De tillfällen jag undvikit hur det är och istället berättat något trivialt och intressant orkar man lyssna och snart har vi ett trevligt samtal. Det tog många år för mig att förstå att det handlar om artighet bara. Det är our ways. Vår kultur. Man förväntas inte svara ärligt. Men när jag mötte mig själv idag skippade jag både det triviala och det där med hur jag mår. Det visste jag ju redan. Eftersom jag också vet att jag är en som orkar lyssna svarade jag: – Inte bra. Jag tog på ett intresserat ansiktsuttryck och en orolig blick och svarade mig själv: –Ok, vaddårå?

Sedan berättade jag ganska snabbt för mig själv om det mest uppenbara. Resten vet jag att jag förstår. Jag är också en tänkare, precis som mig själv. En stund senare skiljdes vi åt och jag hade fått höra om att Putin inte vill ha fred, hur IS korsfäster levande barn och att Aftonbladet återigen raderats som bokmärke. Det var ett par grejer till, men det räckte för att jag skulle förstå att läget inte alls är bra.

På vägen därifrån insåg jag att jag hade rätt. Det ÄR inte bra idag. Skönt ibland att ha en futurist i sig som vet att det kommer att bli bra. Någon som vill resonera om begreppet bra?

Just nu finns det företeelser här på jorden som visar våra sämsta sidor. Jag vägde upp det här ärliga mötet med mig själv och insikten om läget med Ebba Forsbergs Tom Waits-tolkning. Sen gjorde jag en Tom Waits-lista till.

By |februari 6th, 2015||0 Comments

Insikt mitt livet

I 50 år har jag nojjat över att bli gammal. Bara det att nojja i 50 år utan reflektera över att under så lång tid hinner man bli gammal. Jag har nog aldrig gillat att bli gammal. Men nu börjar jag se det positiva i det hela. Skönt att det kommer känner jag nu. Med insikten släpper sakta nojjan. Krunegård hade rätt i att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp. Något överumplad är jag. Ganska plötsligt kom insikten. Inte vid givet tillfälle som 50-årsdagen eller så. Den kom smygande. Jag och vännen L har ofta samtal om åldrande män. Vi kommer fram till en massa saker och är överens om att youth verkligen är wasted on the young. För mig är insikt och beslut ganska lika som process. En längre tids grubbel och en sekunds beslut. Eller insikt. Sår är det. Det ska jag. Förr jobbade jag statligt. Där fanns ett talesätt att vissa ärenden måste ”ligga till sig”. Det finns alltid faktorer som spelar in. Sånt man inte ser i stunden. När det gäller insikt så är det för bästa exemplet i att jag fick en stroke. Inte heller då, precis när det skedde, insåg jag. Nästa dag på sjukan läste jag ett anslag om stroke mitt i livet. Minns jag rätt, så var det strokeförbundet som informerade. Men det gällde ju inte mig alls. Tre år senare när senkommande besvär (läkarintygen säger så) av stroken var så uppenbara att jag sökte hjälp kollade jag strokeförbundets webb. Det fick alltås gå tre år innan jag försökte läsa på om stroke. Jag klickade på konsekvenser efter stroke. Då kom insikten. Inte i att jag haft stroke, utan brist på sjukdomsinsikt. Insikt i brist på insikt.

By |februari 4th, 2015||0 Comments

Kemikalier

Det ÄR riktigt nasty att sätta ut Cymbalta. Det slog mig aldrig att fråga doktorn om den var svår att sätta ut. Nu känner jag mig lurad, som när jag köpt bil. Då blir man alltid lurad, i alla fall jag. Att sätta ut, har jag lärt mig, är att trappa ner på medicin. Jag har lärt mig mycket efter stroken. När man får ny medicin är man förväntansfull. Frågar efter biverkningar, hur och när man ska ta den. Att den kanske inte hjälper finns med på agendan och doktorn var tydlig med att vi måste testa och hitta rätt. Annars finns andra preparat. Att det kan uppstå problem vid insättning och när man sedan är igång det kände jag till, men besvär vid utsättning fanns inte alls på kartan. Så när vi efter tre månader kom överens om att Cymbaltan inte hjälper mot poststroke-pain, eller neuropatisk värk som det heter, började jag googla efter hur andra haft det med sin utsättning. Det fanns en hel del. Speciellt en tråd som uttryckligen sa att det var riktigt nasty. En annan tråd enades om att rävgiftet borde förbjudas och skulle det i vissa länder är narkotikaklassat. Tror jag ska beskriva vad jag upplever mer ingående i något annat forum. Här berättar jag istället om min enfald. Hur godtrogen jag är. Precis som vid bilköp. Jag har funderat klokt flera dagar, googlat erfarenheter, kända problem och tester. Sen står jag där vid bilen och vill så gärna. Som med Cymbaltan. Men frågan vad som händer om jag slutar dök aldrig upp i mitt huvud. Nu är jag där, en vecka utan kemikalier efter så långsam nedtrappning det går. Kapslarna kan inte delas enkelt så jag körde den hårda, manliga, finska, Bosse-stilen. Det är galet nu. Kroppen är i uppror. Emotionellt labil. Grät till begravningsscenen i Känn ingen sorg. Kreativ bergochdalbana i form av en A4 om fantasi och så 6 min musik under mitt japanska alterego Walk Like An Artist. Helgen, gårdagen och morgonen bland det knasigaste jag upplevt. Jag söker mönster i mitt beteende. Vad är det som skapar detta kaos? Det är trots allt min hjärnas signalsubstanser som fått en remix. Tror att brusiga miljöer och kylan är boven just nu.

By |februari 3rd, 2015||0 Comments