Oro av ro

Vissa dagar är det skönt när det inte plingar till om nya mail, tweets eller annat. Oftast känner jag mig stressad när det sker. Alltså när det inte plingar. Står internet still, har man inte läst mina mail eller är jag så passé nu? Oro av ro. Men det händer ibland att jag istället får en lugn och god känsla av den digitala stiltjen, så jag ville utforska det hela närmare. Jag har alltid telefonen på tyst läge men provade att också stänga av durret från sms. Det hade blivit lika uppmärksamhetskrävande som den vanliga ljudsignalen. Jag vaknade av det om någon messade på natten även om telefonen låg under flera kuddar. Jag kände och hörde ljudet av vibrationen även om jag hade musik på eller inte ens var i samma rum. Jag hör ljud eller liknande frekvenser i musik som påminde om sms-durret och letar snabbt upp telefonen. Lägger musikproducenterna med flit in sådant? Såklart inte, men det gav mig en tankeställare kring hur viktigt det blivit för mig med ständig uppkoppling. Funderar på varför, jag om någon borde väl inte störas av detta? Hittar inget svar just nu, men det durr-lösa tillståndet har i alla fall förändrat mitt beteende så att jag nu har telefonen nära bredvid mig med skärmen uppåt så jag i ögonvrån kan ser om den tyst skulle lysa upp med en grön bubbla. Jag trycker också till den då och då för att dubbelkolla.

Jag tillhör en minoritet som lever i framtiden. En tid som många upplever som skrämmande. Men nutid är den tidigaste fasen av framtiden och science fiction har alltid varit bra på att beskriva detta. En relativt ny film heter Her. Den utspelar sig i en nära framtid där smart uppkopplad teknik är en viktig del av filmen, men storyn är romantisk och vacker. Min första tanke efter filmen var att all dess framtidsteknik redan finns idag. Inte färdigutvecklat och globalt för slutkonsumenter, än mindre socialt accepterad. Men delar av tekniken kommer vara vår vardag inom 10 år. Lika säkert som att det vi idag kallar smartphones inte fanns för tio år sedan.

By |mars 21st, 2015||0 Comments

The High Country

Bandcamp kom för några år sen. Min känsla då var att nu kan musikmakarna och banden enkelt nå sin publik. Jag satte upp ett konto och glömde det. Men jag kommer ihåg tre saker. Det första var Richmond Fontaine, som ledde mig dit. Det andra var möjligheterna att berätta mer än bara med musik. Här kan video få plats. Texter, alternativa tagningar, foton, live-strömmar från studion med mera. Det tredje var att albumet The High Country kommer jag aldrig glömma. Det känns som en film eller tv-serie. Jag har ännu inte i dag läst eller riktigt satt mig in i täterna, men tänker att jag har fångat känslan ändå. Det är ganska fantastiskt.

By |februari 22nd, 2015||0 Comments

24 tim på 24 minuter

By |februari 20th, 2015||0 Comments

Fruntimmer

Det är konstigt med fruntimmer, att de saknar allt sinne för verkligheten. De lever i sin egen värld, en värld som aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Den är alldeles för vacker och om de finge bygga upp den skulle den ligga i ruiner före solnedgången. Något ofrånkomligt fanstyg som vi män har samsats helt belåtet med sen skapelsens morgon skulle sticka upp och välta alltsammans över ända.

Ur mörkrets hjärta – Joseph Conrad, 1902

By |februari 20th, 2015||0 Comments

Till den som har allt den inte vill ha

I en scen i en ny brittisk serie står en man i sitt vardagsrum och ser ut över sin vackra trädgård genom stora fönster. Kameran är placerad ute på gräsmattan så vi ser mannen på avstånd. Det är sen eftermiddag men bilden är tydligt nog för att se drinken och en tom blick. Bakom honom vet vi att familjen med flera generationer umgås. Han är 45+, vuxna barn, god ekonomi och allt som förväntas, inklusive en lätt hjärtinfarkt. Han ska nog uppfattas som rik, men inte jätterik. Vi har följt hans öden under tre avsnitt och vet vad hans blick där i vardagsrummet betyder. Serien var lysande och den scenen kommer jag ihåg speciellt. Kanske relaterade jag till mig själv eller några av mina vänner.

Inte så mycket har förändrats egentligen de senaste 50 åren. Våra föräldrar gjorde uppror och revolterade, precis som jag och alla generationer. Vi ska inte bli som dom, ändå står vi där mitt i verkligheten med ett liv vi inte vill ha. Det känns lite bättre om man analyserar. Vi hittar förklaringar som blir till ursäkter och det är sällan vårt eget fel.

De jävlarna tog oss en efter en. De ljög och bedrog oss med sanningen, sa Kent.

Men någon form av bomb kommer smälla av och perspektivet kommer bli ett annat. Det är nog så att bomben exploderar i slow motion för de flesta. Vi kan se det komma. För mig är inspiration från ny musik ett sätt att styra slomobomen. Lyssna gärna på Soundcloud vad jag samlar från bloggar, twitter och andra kanaler. Listan uppdateras ofta med det senaste högst upp.

Tv-serien heter From there to here.

By |februari 20th, 2015||0 Comments