About bo

This author has not yet filled in any details.
So far bo has created 47 blog entries.

Fruntimmer

Det är konstigt med fruntimmer, att de saknar allt sinne för verkligheten. De lever i sin egen värld, en värld som aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Den är alldeles för vacker och om de finge bygga upp den skulle den ligga i ruiner före solnedgången. Något ofrånkomligt fanstyg som vi män har samsats helt belåtet med sen skapelsens morgon skulle sticka upp och välta alltsammans över ända.

Ur mörkrets hjärta – Joseph Conrad, 1902

By |februari 20th, 2015||0 Comments

Till den som har allt den inte vill ha

I en scen i en ny brittisk serie står en man i sitt vardagsrum och ser ut över sin vackra trädgård genom stora fönster. Kameran är placerad ute på gräsmattan så vi ser mannen på avstånd. Det är sen eftermiddag men bilden är tydligt nog för att se drinken och en tom blick. Bakom honom vet vi att familjen med flera generationer umgås. Han är 45+, vuxna barn, god ekonomi och allt som förväntas, inklusive en lätt hjärtinfarkt. Han ska nog uppfattas som rik, men inte jätterik. Vi har följt hans öden under tre avsnitt och vet vad hans blick där i vardagsrummet betyder. Serien var lysande och den scenen kommer jag ihåg speciellt. Kanske relaterade jag till mig själv eller några av mina vänner.

Inte så mycket har förändrats egentligen de senaste 50 åren. Våra föräldrar gjorde uppror och revolterade, precis som jag och alla generationer. Vi ska inte bli som dom, ändå står vi där mitt i verkligheten med ett liv vi inte vill ha. Det känns lite bättre om man analyserar. Vi hittar förklaringar som blir till ursäkter och det är sällan vårt eget fel.

De jävlarna tog oss en efter en. De ljög och bedrog oss med sanningen, sa Kent.

Men någon form av bomb kommer smälla av och perspektivet kommer bli ett annat. Det är nog så att bomben exploderar i slow motion för de flesta. Vi kan se det komma. För mig är inspiration från ny musik ett sätt att styra slomobomen. Lyssna gärna på Soundcloud vad jag samlar från bloggar, twitter och andra kanaler. Listan uppdateras ofta med det senaste högst upp.

Tv-serien heter From there to here.

By |februari 20th, 2015||0 Comments

Skriver, då tänker jag

För några år sedan satt jag och några andra i möte med en klok person. Hon reste sig kvickt och började skissa ord, pilar och bubblor på vita tavlan samtidigt som hon resonerade och bollade med oss andra. Det gick riktigt bra och vi blev konstruktiva. Plötsligt vänder hon sig om och säger att hon nog inte kan prata utan att rita samtidigt. Nästan ursäktande, vilket kan ha varit en släng av blygsamhet för vi blev grymt kreativa under hennes ledning. Kopplingen mellan rita och prata fastnade i mig och nyss fick jag samma känsla när jag skrev strategi för Stroked, mitt kommande nätmagasin. Märkte att jag tänker bättre när jag skriver. Annars blir det mest fantasier och dagdrömmar, vilket jag gärna skriver mer om en annan gång. Men skrivandet på det blanka pappret är intressant. Det blir en form av direktkoppling till hjärnan. Jag tvingas till eftertanke när jag tar konstpaus och läser. Formulerar om, sätter punkt i stället för kommatering som jag aldrig lärde mig. Det fina i det hela är att jag sedan har hela dokumentet klart. Inte en skiss, idé, pitch eller så, utan färdigt.

Det finns likheter i det här med att skriva och att göra musik och måla tavlor. Och det finns likheter med verktygen för alla tre. Penna, papper, skrivmaskin, pensel, duk, färger, notblock, piano vs. dator. Också det här vill jag skriva mer om, men Better call Saul lockar tillsammans med en Stolli på is. Och jag vill att alla ser Press, Pause, Play innan jag skriver mer om detta.

PressPausePlay from House of Radon on Vimeo.

By |februari 19th, 2015||0 Comments

Jag mötte Lassie och Thåström och dom andra

Det var 1977 och jag var på Oasen. Idag vet jag att det året var viktigt för mig. Då förstod jag inget. Men jag såg Thåström på scen första gången. Efter det har han förföljt mig. Fast tvärtom. Jag hade börjat gymnasiet och träffat nytt folk från andra skolor. Vi hängde med ett band från de södra förorterna och dom hade fått en spelning på Oasen. Uggla blev punk och det var Vår tid nu. Någon månad senare hängdes jultomten dagen innan julafton och Ebba spelade. Sen blev det aldrig bättre än så och jag köpte min svarta Hagström. Valde bort svajarm för att spara 200 kr. Nödvändigt för att ha råd och svajarm är onödigt. Egentligen volymknappen också. Så fort man känner twanget från tjocka strängar och rör vet man.

När jag flera år senare slutligen träffade rätt så var det med ett stort M från just 1977. Jag funderade mycket på årtalet och det blev en spotifylista med nästan 90 spår. Alla med speciella minnen. Idag förstår jag varför jag har svårt att hitta en speciell musik-rot. Präglad av 1977-års olika genrer och 90 låtar som alla finns i ryggraden på många generationer. De finns på en satans massa samlingsplattor och i varenda karaokemaskin. En spretig blandning av det mesta från disco till punk. Alla från topplistorna 1977. Ett viktigt år.

Sen kom hiphop och synt. Lika viktigt. För trettio år sen spelade Mats Nileskär Love can’t turn around med Darryl Pandy. Nileskär presenterade det senaste från USA. Det kallades House. Han bad oss lyssnare skriva ett brev om vi ville höra mera. Resten tror jag ni vet.

By |februari 12th, 2015||0 Comments

– läget?

Jag mötte mig själv idag. Hälsade som man gör med vem som helst. Och jag svarade vänligt. Hur ärlig ska man vara, orkar man höra sanningen? När jag möter andra än mig själv säger jag ibland som det är. Men märker snart att man inte orkar höra. De tillfällen jag undvikit hur det är och istället berättat något trivialt och intressant orkar man lyssna och snart har vi ett trevligt samtal. Det tog många år för mig att förstå att det handlar om artighet bara. Det är our ways. Vår kultur. Man förväntas inte svara ärligt. Men när jag mötte mig själv idag skippade jag både det triviala och det där med hur jag mår. Det visste jag ju redan. Eftersom jag också vet att jag är en som orkar lyssna svarade jag: – Inte bra. Jag tog på ett intresserat ansiktsuttryck och en orolig blick och svarade mig själv: –Ok, vaddårå?

Sedan berättade jag ganska snabbt för mig själv om det mest uppenbara. Resten vet jag att jag förstår. Jag är också en tänkare, precis som mig själv. En stund senare skiljdes vi åt och jag hade fått höra om att Putin inte vill ha fred, hur IS korsfäster levande barn och att Aftonbladet återigen raderats som bokmärke. Det var ett par grejer till, men det räckte för att jag skulle förstå att läget inte alls är bra.

På vägen därifrån insåg jag att jag hade rätt. Det ÄR inte bra idag. Skönt ibland att ha en futurist i sig som vet att det kommer att bli bra. Någon som vill resonera om begreppet bra?

Just nu finns det företeelser här på jorden som visar våra sämsta sidor. Jag vägde upp det här ärliga mötet med mig själv och insikten om läget med Ebba Forsbergs Tom Waits-tolkning. Sen gjorde jag en Tom Waits-lista till.

By |februari 6th, 2015||0 Comments