Kulturhelg

Strax en kul tur till sthlm med jazz, bögutställning, Nationalmuseum och god mat. Hoppas få se ett par bågar också. Livet i en liten stad måste kompletteras med denna typ av resa för att jag ska överleva. Själ och hjärna behöver näring precis som resten av mig. Det bar blivit en förutsättning för att bo i Norrköping, som många utomstående menar har ett intressant kulturutbud. Tror det för att vi kulturproducenter gör just en kul tur då å då till Malmö, Göteborg och Köpenhamn för att inspireras. Mr G har samlat exilsnokar som ansluter ochgör oss sällskap. Jag ska försöka vara mer aktiv än vanligt med kameran i min handhållna enhet, isåfall kommer det bildbevis i nästa inlägg

Vad håller jag på med?

Aktuell topplista och ranking av mina aktiviteter

1. Lyssnar på min kropps sjuka signaler

2. Sköter ett jobb som finansierar det som håller mig levande

3. Upplever sådant man inte kan vara med om som död

4. Håller mig till dagsverk och dagsplan

5. Skriver på Boken

6. HON

7. Lyssnar på organiserat ljud, aka musik

8. Lyssnar, analyserar och tänker på Joar Hararis bok Homo sapiens

9. Kissar

10. Sover

Omvärdera. Eller dö – kapitel 1

Dramatiskt nog var det Bach’s cellosvit i högtalarna när jag skrev förordet till detta. Kanske därför jag inspirerades och orden bara flöt på, eller så satt jag igång musiken när jag redan börjat skriva. Kommer inte ihåg fast det bara är en kvart sedan.

Det var igår jag började på denna serie inlägg och fick idén om att det kan utvecklas till något större än nedskrivna tankar i en blogg. Ju mer jag tänkte ju större och vettigare lät det. Kändes som jag äntligen hittat nått själv, som andra uppskattar och som bygger på en förmåga som är viktig på riktigt. På riktigt på riktigt. Nu 24 timmar senare efter att ha sovit på saken, vilket jag nyligen lärt mig passar mig bra, är det fortfarande en bra idé. Då fortsätter jag väl då. Som han som alltid började dagen med att läsa dödsannonser. Om han inte fanns med satte han på kaffet. Dags för första kapitlet.

Omvärdera. Eller dö – Förord

Rubriken låter nästan politisk ser jag. Eller ett som ett hot. Meningen är dock något helt annat. Innan jag är klar kanske det har blivit politik. Eller hot, men i så fall bara riktat mot mig själv. Vi får se. Det kan också bli en bok. Jag tycker det saknas en aktuell kanal mellan människor med kroniska obehag och andra som på olika sätt är engagerade i detta. Inom vård, maktapparat, närstående med flera. Jag blir inte förvånad om det finns kanaler och att jag inte upptäckt dom. Då skyller jag på dålig sjukdomsinsikt (det kortet drar jag lite för ofta märker jag…). Känner redan innan jag knappat börjat skriva, eller ens närmat mig kärnan till att jag sitter här med paddan, att det kommer bli fler inlägg för att jag, eller någon annan, ska kunna förstå. Och alla inlägg kommer nog inte samma dag och i ordning. I så fall hittar jag nån smart tagning eller rubricering.

Men jag tar det från början, och det är när värk/obehag/symptom ligger på. Kommer inte på nått bättre än att det ligger på. Liknelsen är vid något tekniskt, en strömbrytare eller annat som kan vara på, av eller mittemellan. När den är på, är det något som inte går i vila utan som ligger emot och håller något annat säkert mot något. I läget mittemellan är det inget tryck åt något håll och så i läge Av är det lika säkert inget som ligger emot eller på. Det kan inte heller plötsligt slå ifrån till varken mittemellan eller På. Här gör jag strax ett nytt stycke eller rentav nytt inägg tänker jag, för att poängtera att det nog är viktigt att förstå det mest elementära i vad jag vill beskriva, nämligen att valet att leva eller dö kan bli enklare om man ser över sina grundläggande livsvärderingar.

Jag blir bättre!

Upplever tydlig förbättring i mitt beteende och hur jag lever efter sommarens tankar och förändringar . Mycket känns enklare och stärkande i att leva annorlunda. Är också skönt att känna det är mitt liv. Jag har bestämt hur jag vill ha det och lagt det gamla bakom mig, så jag inte längre skyller på att jag bara följt vad som livet gett mig.

Ärligt talat känner jag mig dum som inte fattat detta förrän efter 60. Men för mig är det nog så att jag behövde den tiden att samla tillräckligt med erfarenhet för att få poletten att trilla ner. I andra sammanhang har jag ju lätt att se sammanhang och är en early adopter. Kan inte skylla på stroken, för visst kunde jag ha tagit tag i livet redan innan 50 efter skilsmässa och allt som hände då.

Post-stroke symptomen är fortfarande där, men känns som jag kan hantera dom bättre och försöka ge KBT’n jag fick för länge sen en chans. Bl a att leva med dem, inte bara när jag är själv, ex. ”ja tack! Jag kommer, men tar med mig PSP”. Inte Sony PLaystation då, utan post stroke pain…