Tillbaka till den nya, smarta Donna Bee

Under andra halvåret 2021 föddes idén om Donna Bee – en ny version av mig. Efter att, mot förmodan, lyckats gå ner 20 kilo och passera 60 år utan problem vaknade tanken på att njuta av livet så länge det finns. Under senare delen av semestern kom sedan en nästan själslig insikt i att bl a sänka tempot och att lyssna på min sinnen.

Med detta föddes också tanken på det jag kallar en bok, vilket inte är en traditionell bok, utan resultatet ska nog rättare beskrivas som skrivna tankar sorterade i en ordning så en läsare upplever en berättelse. Jag skrev om det då här i bloggen. Just denna blogg är något av en vital del i Boken. Det är troligtvis detta som är Boken. Vi får se.

Anledning till detta inlägg så här mellan jul och nyår är att jag tappat fokus en period. Livet kom emellan. Jag hade genom min insikt och 60-årsuppvaknande sänkt garden och då passade kärleken på att smita in innanför mitt skalskydd. Så nu kanske Boken får att helt annat slut än jag tänkte där i andra halvan av juli.

Paus

Min hjärna stannar till ibland och liksom gör ingenting. Jag vill tro att den inte tänker något alls då. Att det är en reflex där hjärnan låter tiden gå för att synka allt jag fyller den med. Det handlar bara om en väldigt kort stund, kortare än en sekund, som mest. Det känns som en kort eftertanke, innan… något. Kroppen går på autopilot och klarar sig själv en så kort stund. Tankestoppet är inte medvetet från början, utan hjärnan slutar bara tänka och då blir jag medveten om stoppet, eller är det en paus? Det viktiga i det hela är ett den sker på reflex och att den inte varken är kortare eller längre än att jag hinner uppfatta dess förekomst. För då är den omedelbart över, det vill säga när hjärnan märkte sin egen paus.

Hursomhelst har jag lärt mig att uppskatta pausen och börjat använda den klokt. Dagarna har blivit lugnare och stressfria. Jag får mer vettigt gjort och ger mig ofta tid att ta in sinnesintryck innan jag drar igång igen.

Funderar till och med på om pausen bidrar till ännu ett stadie i skalan överleva – leva – uppleva. Känner att mellanstadiet leva förstärks med Levande. Hur det än ligger till, så är jag övertygad om att det är bra för mig.

Tack, underbara hjärna!

Planer

Nångång under sensommaren kände jag att planen var fokus på något som skulle kunna sluta i en bok. Visionen var relativt tydlig, men nu är den inte det längre. Livet påminde mig återigen om vad som är viktigt. Och det är inte alltid att följa sin plan, utan mer att leva när det går.

Lapp till mig själv på det.

Ge grubblet i mig en chans

Att inte ge mig en timme att grubbla är som att inte köpa lotter för att man aldrig vinner. Det är lätt att välja undantaget som bekräftar regeln när bekräftelsebehovet är stort. Det kom jag på nu när jag ordinerade mig själv en timmes grubblerier, vilket så här i grubblande stund visar sig vara helt rätt val. Tack Dr Stroked för grubbelordinationen.

Märker att jag fallit undan för enkelt och missbrukar mina egna beslut som ursäkter inför mig själv. Faktum är att detta inlägg inte gjorts om jag inte kommit på mig själv denna lilla förnekelse. Det gick ju så bra att grubbla i en timme, utan att först planera in det i syfte att se så att inget annat måste göras innan.

Å, lille konstnär, min känsliga själ
Du vill få världen att skratta
Men den har dig ihjäl