STROKED.SE

Det behövdes musik för att jag skulle vakna till och känna lust att skriva här igen. Det är nästan exakt 10 år sen första inlägget gjordes här. Tror inte ens bloggen hette Stroked då. Den kom till som en ventil efter en stroke 2011 strax före min femtionde födelsedag. Sedan har jag skrivit sporadiskt och delat med personer jag tror skulle förstå eller som jag känt behöver förstå vem jag är efter stroke.

Kom ihåg att det var en här typen av ingivelser som jag delade här på Stroked och det fick mig att skriva igen. Hoppas skrivlusten återkommer snart igen, för jag både gillar att skriva och att läsa mina gamla inägg.

Anyway, nu är det tre månader sedan senaste inlägget och jag har hållit mig under radarn av flera skäl. Jag befinner mig fortfarande där under radarn, men Bon Iver kastade mig plötsligt 12 år tillbaka och jag slogs av kraften i musik och hur den påverkar mitt sinne att plötsligt känna samma känslor och tänka samma tankar som vid ett givet tillfälle våren 2010. Det var en annan tid. För mig ett annat liv. Jag är en annan person idag, och behöver den här typen av påminnelser om att allt förändras, även jag.

Jag önskar att Ukraina lägger ner vapen och låter ryssarna passera in och sen får dom stå där och hota. Bara gå förbi dem och ignorera. Ursäkta kan ni flytta på den där fula krigsmaskinen eller vad det är, vi har grönsakstorg här på torsdagsförmiddagarna… Tänk att Zelenskyj kan gå till historien som den första världsledaren som inte accepterade fysiskt våld.

Putin kommer istället presenteras i sällskap med Hitler och Stalin som de sista krigsherrarna i Europa. Och han tar med sig alla ryssar, som från och med idag kommer få utstå ytterligare 100 år som omoderna och råbarkade. Något nästan lyckats tvätta bort. Putin och ryssar har idag visat att man tillhör en utdöende gren av homo sapiens som vi andra inte vill ha i samma rum. Idag skäms jag för min 1/32-dels ryska påbrå.

Putin kommer att ha många förklaringar till varför han valde krig och alla kommer dom vara lika genomskinliga undanflykter för jakten efter makt och rikedom.

Jag är den siste att känna sig obekväm med moderniteter och det senaste. Så har jag alltid tänkt och jag tror alla som känner mig också tänkt så om mig. Inte för att det är någon magi i att nå en viss ålder och att det då plötsligt infinner sig någon superkraft eller visdom. Men i våras blev jag 60 och efter det märker jag hur jag förändras. I ett tidigare inlägg skrev jag om en klok insikt som kom till mig i somras. Jag tänkte klart på ett sätt jag aldrig gjort förr och några stora frågetecken rätades ut. Det hade givetvis kunnat ske förra våren eller nästa vinter, men i mitt falla råkade insikten komma samtidigt som jag fyllde 60. Nu i vinter har jag märkt ännu en tydlig förändring i mig själv; jag tycker inte det nya per automatik är bra längre och känner en olust för hela min samtid som utan tvekan verkar anamma nya värdegrunder. Jag änner mig ganska säker på att det är min av ålder tynande kraft som är orsak snarare än att samtiden verkligen är ur led. Det mesta har sina både logiska och naturliga förklaringar. Helt säker är jag dock på att det inte är fel på samtiden och att jag inte är i synk med den.

Ännu ett tecken på detta tillstånd är att jag börjat förstå andras gillande av nostalgi. Jag delar fortfarande Bodil Malmstens syn på nostalgi, men förstår nu bättre varför andra tycker om det.

Under flera månader har ett behov av lugn och ro grott i mig. Först visste jag inte mer än att det var något som tog form i min hjärna. Det kunde varit en idé, men dom brukar ge sig till känna på nån timme, så anade det var nått annat på g. Den senaste månaden har jag förstått att det är ett behov som pockar på uppmärksamhet och som sakta format ett fundament så starkt att inte ens jag kan förbise det. I helgen blev det till slut tydligt att behovet i fråga är lugn och ro. Ett behov jag faktiskt aldrig känt tidigare, men nu plötsligt känner jag att det är något som kommer bli en del av mitt nya jag. Lugn & ro!

Stannar plötsligt upp i skrivarbetet här vid köksbordet. Min releaseradar spelar en skön låt jsom letar sig in och lyckas sno min uppmärksamhet, Samtidigt lyser solen med full kraft in genom förnstret. Jag passar på att använda pausen till att ta några djupa andetag och tänker att livet är bäst. Låten som fick denna paus att hända var Aurora – A Little Place Called The Moon